För precis ett år sedan (sånär som på någon vecka) fick jag ett sånt där samtal, igen. Ett samtal som jag inte vill ha, som jag aldrig vill ha men som jag fått för många av. Det började med att jag ringde pappa. Jag ville berätta om svampstället som jag och mamma hade hittat, det största jag någonsin hittat. Men han svarade inte. Jag blev irriterad för han brukar alltid svara. Efter ett tag ringde min styvmamma upp. Jag blev förvånad eftersom vi aldrig aldrig varandra.

"Pappa har kört omkull med crossen. Det är ingen fara men han ligger på lasarettet."

Med tanke på hur många sådana samtal jag fått de senaste åren, med besked om dödsfall, sjukdomar, skador, mord och någon som tagit livet av sig så förstår ni hur jag kände efter det samtalet. Panik! Pappa hade lyckligtvis "bara" skadat nyckelbenet, skulderbladen, revbenen, lungan, handen och säkert något mer som jag inte kommer ihåg...

Men det var inte slut där. När de skulle operera honom för någon av hans skador, minns inte riktigt vilken i ordningen, såg de att han hade cancer. Fy fan vad jag hatar det ordet, den sjukdomen. Så det var verkligen "tur i oturen" att han råkat ut för olyckan, annars hade de kanske aldrig upptäckt hans tumör. Tumören rök och sjukdomen hann aldrig bryta ut mer än att pappa fick offra en njure. De fick bort allt och han har fått besked att cancern är borta.

 

Pappa är fortfarande inte återställd efter sin olycka men han kämpar på. I dag fyller han 53 år och jag hoppas att han varit med om tillräckligt lidande för flera år framöver, förhoppningsvis för hela livet! Jag ska hem till Köping efter skolan i dag och gratta en av mina stora förebilder.