I söndags hände det igen. Ett sådant där samtal. Jag börjar bli van och det är hemskt. Min mammas farmor, alltså min morfars mor, somnade in. Hon blev 98 år, imponerande! Hon har nästan aldrig varit sjuk, precis flyttat till ett äldreboende och både kört bil och tränat på gym långt in på ålderns höst. Att hon skulle gå bort var väntat, eller "rätt". Hon var gammal, hon har levt ett långt liv och hon var näst på "tur". Självklart känns det väldigt jobbigt även om vi inte stod varandra så nära. Vad som känns mest jobbigt är att hon är den tredje personen i familjen/släkten på den sidan som går bort inom loppet av åtta månader. För en månad sedan somnade hennes enda dotter, min morfars syster, in. I början av året begravde vi morfar.

 

För några år sedan var jag lyckligt lottad och hade "alla" äldre i släkten vid liv. Pappas mormor levde, mammas mormor och farmor. I dag lever ingen av dem. Inte heller min mormor eller morfar lever. Jag saknar dem nå fruktansvärt. Cancer har tagit båda mina morföräldrar. Jag skänker varje månad pengar till Cancerfonden och hoppas att det kan hjälpa någon annans mormor eller morfar.

 

Det är hemskt och säga det men jag börjar bli van med begravningar. Om några veckor ska jag bocka av en till. Hela proceduren är så extrem, så extremt sorglig. Allt dras upp igen, all sorg jag känner för alla jag mist.

 

Det känns verkligen som att jag fått igen för att jag tänkte att jag var lyckligt lottad som hade alla kvar i livet. Toppen av det var morden och mordförsöket min kusin var inblandad i, det som avslutades med ett självmord. Det är tillräckligt fruktansvärt, tillräckligt hemskt och tillräckligt sorgligt för att fylla en hel livskvot. Det var bara en i raden av alla sorger.

 

Jag känner verkligen att det måste hända något positivt snart. Jag är så otroligt trött, psykiskt, på all sorg, alla tragiska händelser, alla uppbrott, dödsfall, sjukdomar och personer som på annat sätt försvinner ur mitt liv. Jag vill ha kärlek, glädje och ren lycka