Det har gått sex månader sedan den där dagen när killen jag älskade talade om för mig att han inte älskade mig tillbaka längre. På en parkeringsplats. Innan han skulle in och träna. Sådär i förbifarten bara. Så var det. I sex månader har jag tänkt på den där dagen, varenda dag. Fram till en dag förra veckan  då jag vaknade upp och inte var ledsen längre. Det var en konstig känsla, en ny känsla, en känsla av lättnad! Varenda dag under de här sex månaderna har jag önskat att han ville ha mig tillbaka. Nu kan han få komma tillbaka för jag vill inte ha honom igen.

 

I dag pratade jag med en tjej som precis blivit lämnad av sin kille. Jag sa precis de orden till henne som mina vänner sagt till mig. Det kändes så självklart. Jag sa allt jag själv fått höra, allt som hjälpt mig. Att det finns någon bättre, att han inte är värd henne, att hon är perfekt precis som hon är. Det var först när jag sa de orden till henne som jag insåg att jag tagit dem till mig, att jag tror på dem. När jag fick höra de orden var det bara ord.

 

Jag kommer träffa honom i helgen men han är ingenting för mig längre, bara en i mängden. Det känns otroligt skönt. Ibland tänker jag att jag slösat bort tre år av mitt liv på honom och det kanske jag har. Men jag tar med mig erfarenheterna och lär mig av misstagen.